1. Sådana av de utvalda som blir omvända vid mognare ålder, efter att ha levt en tid i ett naturligt tillstånd, och däri hängivit sig åt diverse förlustelser, ger Gud, då de verksamt kallas, omvändelsen till liv.1

1 Titus 3:2-5

2. Emedan det inte finns någon som gör gott och aldrig syndar,2 och de bästa bland människor kan falla i stora synder och provokationer, genom deras inneboende fördärvs makt och svekfullhet, med tanke på hur utbredd frestelsen är; har Gud, i nådens förbund, barmhärtigt sett till att troende som på detta sätt syndar och faller blir förnyade genom omvändelse till frälsning.3

2 Pred 7:20;

3 Luk 22:31,32

3. Denna frälsande omvändelse är en evangelisk skänk,4 där en person, efter att genom den helige Ande ha blivit varse om sin synds många former av ondska – genom tro på Kristus – ödmjukar sig själv på grund av den, med en sorg efter Guds vilja, avsky för den och självförakt;5 ber om förlåtelse och styrka i karaktär till att, med motivation och ansträngning, genom Andens understöd, vandra inför Gud till allt välbehagligt i allt.6

4 Sak 12:10; Apg 11:18;

5 Hes 36:31; 2 Kor 7:11;

6 Ps 119:6,128

4. Eftersom omvändelsen ska fortgå genom hela våra liv, på grund av dödens kropp och dess impulser, så är det varje människas plikt att omvända sig från från alla sina enskilda kända synder, en efter en.7

7 Luk 19:8; 1 Tim 1:13,15

5. Den förberedelse Gud gjort genom Kristus i nådens förbund för att bevara troende så att de blir frälsta, är sådan, att, även om det inte finns någon synd som är så liten att den inte förtjänar fördömelse,8 finns det ändå ingen synd som är så stor att den kommer bringa fördömelse över de som omvänder sig,9 och detta gör att det är nödvändigt att ständigt predika omvändelse.

8 Rom 6:23;

9 Jes 1:16-18, 55:7