1. Även om tillfälliga troende och andra opånyttfödda människor i sin fåfänga kan bedra sig själva med falska hopp och köttsliga förutsättanden om att ha Guds gillande och vara i ett frälst tillstånd – ett hopp som kommer att tyna bort för dem1 – kan sådana som sant tror på Herren Jesus och uppriktigt älskar Honom, och söker vandra i allt gott samvete inför Honom, i detta liv bli säkert förvissade om att de befinner sig i nådens tillstånd, och kan glädjas i hoppet om Guds ära2 – ett hopp som inte kommer att svika dem.3

1Job 8:13,14; Matt 7:22,23

2 1 Joh 2:3, 3:14,18,19,21,24, 5:13;

3 Rom 5:2,5

2. Denna säkerhet är inte bara en gissning och sannolik övertygelse grundad på ett felbart hopp, utan en ofelbar trosvisshet,4 som har sin grund i Kristi blod och rättfärdighet som uppenbaras i Evangeliet;5 samt på de inre bevisen – de Andens skänker som löften har getts åt,6 och på vittnesbördet från adoptionens Ande, som vittnar tillsammans med våra andar att vi är Guds barn;7 och, som en frukt av detta, att man håller hjärtat både ödmjukt och heligt.8

4 Hebr 6:11,19;

5 Hebr 6:17,18;

6 2 Petr 1:4,5,10,11;

7 Rom 8:15,16;

8 1 Joh 3:1-3

3. Denna ofelbara visshet hör inte så till trons väsen, utan att en sann troende kan vänta länge och kämpa med många svårigheter innan han får del av den;9 men efter att ha gjorts kapabel av Anden till att känna till de saker som Gud fritt har gett honom, kan han, utan extraordinär uppenbarelse, i det rätta bruket av medlen, nå fram till den:10 och därför är det allas plikt att med all flit göra sin kallelse och utkorelse fast, så att deras hjärtan genom detta kan utvidgas i frid och glädje i den helige Ande, i kärlek och tacksamhet till Gud, och i styrka och gladlynthet i lydnadens plikter, denna visshets riktiga frukter11 – så långt är den från att göra människor benägna till slapphet.12

9 Jes 50:10; Ps 88; Ps 77:1-12;

10 1 Joh 4:13; Hebr 6:11,12;

11 Rom 5:1,2,5, 14:17; Ps 119:32;

12 Rom 6:1,2; Titus 2:11,12,14

4. Sanna troende kan på olika sätt få sin frälsningsvisshet skakad, minskad och avbruten; som genom en försummelse att bevara den,13 genom att falla i någon särskild synd som sårar samvetet och bedrövar Anden;14 genom någon plötslig och våldsam frestelse,15 genom att Gud drar undan Sitt ansiktes ljus och tillåter även sådana som fruktar Honom att vandra i mörker och inte ha något ljus,16 men de är aldrig i avsaknad av Guds säd17 och troslivet18 – denna kärlek till Kristus och bröderna, denna hjärtats och samvetets uppriktighet i plikten utifrån vilken denna visshet, genom Andens ingrepp, i sinom tid kan bli återupplivad,19 och genom vilka de, under tiden, bevaras från fullständig förtvivlan.20

13 Höga v 5:2,3,6;

14 Ps 51:10,14,16

15 Ps 116:11; 77:8,9; 31:22;

16 Ps 30:8;

17 1 Joh 3:9;

18 Luk 22:32;

19 Ps 42:6,12;

20 Klag 3:26-31