top of page

Att förlåta eller inte förlåta -Förlåtelsens många sidor

Uppdaterat: 8 nov. 2023


Förlåtelse och dess mångfasiterade natur

31 Lägg bort all bitterhet, häftighet och vrede, allt skrikande och smädande och all annan ondska. 32 Var i stället goda och barmhärtiga mot varandra och förlåt varandra, liksom Gud i Kristus har förlåtit er.

Efesierbrevet 4:31, 32


Jag har på sistone funderat en del på ämnet förlåtelse då jag i min personliga vandring ställts inför förlåtelsens utmaning; en brant och lång uppförsbacke full med dolda hinder. Under ett samtal med några troende vänner sade de till mig “vet du att vi är kallade till att förlåta liksom Herren har förlåtit oss? Förstår du då att det innebär att den som vi ska förlåta behöver omvända sig först? Hur ska du annars kunna förlåta?”. Detta resonemang överraskade mig, då jag aldrig tänkt så. Jag har hittills fått undervisning om att man självklart ska förlåta alla, inklusive den som inte ber om förlåtelse, man ska alltså förlåta villkorslöst.


Villkorslös förlåtelse

De passager i Skriften jag har blivit hänvisat till för att motivera ett villkorslöst är t. ex. Efesierbrevet 4:31-32 “31 Lägg bort all bitterhet, häftighet och vrede, allt skrikande och smädande och all annan ondska. 32 Var i stället goda och barmhärtiga mot varandra och förlåt varandra, liksom Gud i Kristus har förlåtit er.”

Verserna pekar på Guds förlåtelse i Kristus som en förebild för hur vi själva ska förlåtelse. Och då kontexten för vers 32 är en kallelse till att visa barmhärtighet mot varandra kan man tolka versen som att det är just den dimensionen av Guds förlåtelse som författaren avser uppmuntra oss till att visa; ja, den barmhärtigheten och nåden som Gud visade för oss syndare när Han bestraffade våra synder i Kristus istället för att bestraffa oss. Vi förtjänade bestraffningen men blev frikända. Vi fick oförtjänt förlåtelse. Jag tycker att det är tydligt att se att verserna kallar oss till att göra just det för andra; visa barmhärtighet och nåd. Därför förefaller den naturliga implikationen vara att förlåta, att låta den skyldige gå, i ljuset av den stora förlåtelsen vi själva har fått kan vi släppa taget om mindre skuld även om den skyldige inte ber om förlåt för den.


Och Herrens ord i Lukas 23:34 - "Jesus sade: 'Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör”, styrker resonemanget ovan. Likaså Stefanus bön i Apostlagärningarna 7:60, i liknande anda uppmanar Kristus Jesus Petrus att förlåta sjuttio gånger sju i Matteus 18:21-22 och Han undervisar i Matteus 6:14-15 “14 Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske Fader också förlåta er. 15 Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser.” Detta verkar sätta punkt på allt tvivel, saken är klar, du ska förlåta villkorslöst, oberoende av överträdarens agerande, det är liksom ditt intresse att göra det om inte annat för ditt eget väl.


Villkorad förlåtelse

Men samtalet med dessa syskon i tron motiverade mig att utforska ämnet djupare. Det ledde mig till att upptäcka några viktiga resonemang som den Helige Anden, Bibelns verkliga författare, för eller genomför i Skriften. I Matt 18:15-17 ger Herren instruktioner om hur vi ska hantera personer som har syndat. Där framhävs att individen måste visa tydliga tecken på omvändelse för att dennes begäran om förlåtelse ska betraktas som genuin. Här verkar det inte bara handla om att förlåta den som inte ber om att bli förlåten utan personen som inte omvänder sig tydligt ska till och med exkommuniceras från församlingsgemenskapen vers 17 “Lyssnar han inte heller till församlingen, då skall han vara för dig som en hedning och publikan.”


Då dessa verser ofta används som instruktioner i frågan om hur kyrkan bör disciplinera troende som handlar fel, har någon person som jag har berättat detta resonemang för inte lätt kunnat koppla verserna till förlåtelse. Verserna handlar om att tillrättavisa synd hos en person i syfte att denne ska omvända sig, se här i vers 15 ”Om din broder har begått en synd,” alltså, mot vem då? Först och främst mot Gud, alla synder som begås begås mot Gud. Men har denna individ bara syndat mot Gud? Verserna ger inte direkt svar på denna fråga men det är inte orimligt att anta att det som avses med synd i versen kan innebära att en medmänniska har blivit skadad av en annan. Detta är också uppenbart med i vers 21 då Petrus frågar Herren Jesus “Herre, hur många gånger skall min broder försynda sig mot mig och få min förlåtelse?”. Jag tror att detta bevisar min poäng om att Matteus 18:15-17 inbegriper förlåtelsens utmaning förenad med en tydlig omvändelse handling.


I 1 Kor 2:7-8 läser vi "7 Nu bör ni istället förlåta och trösta honom, så att han inte alldeles går under i sin djupa sorg." vilket visar på att denne personen som vi ska trösta och förlåta visar tydliga och synliga tecken på omvändelse genom sin djup sorg. Och ett liknande tydligt tecken på omvändelse ser vi att Herren är ute efter i Lukas 17:3 "Var på er vakt! Om din broder syndar, så tillrättavisa honom, och om han ångrar sig, så förlåt honom." Herren säger om Han ångrar sig, vilket på något sätt måste ha en synligt motsvarighet.


I Jakobsbrevet 5:16 kallas vi till att “bekänna” våra synder för varandra”. I Matteus 5:23-24 säger Herren “...om du bär fram din gåva till altaret och där kommer ihåg att din broder har något emot dig, 24 så lämna din gåva framför altaret och gå först och försona dig med din broder…” Och till sist ser vi i liknelsen om den obarmhärtige tjänaren, i Matteus 18:21-35, att den obarmhärtige tjänaren blev förlåten sin skuld efter att tydligt bett om förlåtelse och visat vilja till omvändelse, vers 26-27 “26 Tjänaren föll ner för honom och bad: Ha tålamod med mig, så skall jag betala dig alltsammans. 27 Då förbarmade sig tjänarens herre över honom och gav honom fri och efterskänkte hans skuld.” I samtliga verser ovan kan jag inte se annat än att den som handlar fel mot någon (vilket alltid är att handla fel mot Gud) förlåts mot ett villkor; att personen tydligt visa sin ånger för att denne ska förlåtas och konsekvenserna för dennes skuld ska dras bort.


Nu drar jag en slutsats: förlåtelsen är villkorad av omvändelse. Med tanke på de senast betraktade verserna instämmer jag med mina troende vänner. Men hur ska vi då tolka den villkorslösa förlåtelse som tycktes vara en självklarhet i de andra verserna vi studerade tidigare?


Mångsidighet och mångdimensionalitet

Förlåtelse är ett komplext begrepp som utmanar vår längtan efter enkelhet och entydiga avgränsningar mellan rätt och fel. Trots denna komplexitet finner jag en djup uppskattning för Guds mångdimensionella natur och de djupa lagren av Hans tankar. Denna komplexitet speglas i förlåtelsens natur, vilken avslöjar en djupare relation mellan vad som traditionellt ses som villkorslös och villkorad förlåtelse. Det finns flera dimensioner av förlåtelse som är värda att utforska, och i denna text avser jag att ge en översiktlig behandling av ämnet, med avsikt att i framtiden fördjupa diskussionen om dess olika aspekter.


Förlåtelse är en mångsidig och mångdimensionell företeelse, som bör förstås på detta sätt för att fullständigt begripas och för att kunna tillämpas i ens liv och vandring som lärjunge till Jesus. Med mångsidighet och mångdimensionalitet avser jag att förlåtelsen innefattar olika sidor och aspekter som samverkar inom en mångdimensionell kontext. Jag ber läsaren om tålamod, eftersom jag kommer att förklara detta mer utförligt. Mina samtal med nära och kära om detta ämne har lärt mig att få har förstått mig och ännu färre har lyssnat till slutet. Men min förståelse av detta har gett mig mycket insikt, och jag är angelägen om att dela med mig av denna kunskap i hopp om att den kan vara till uppbyggelse för många.


I min reflektion över förlåtelsens natur inser jag att den inte kan begränsas till en statisk eller enkel struktur. Det är inte bara dess mångdimensionella karaktär som är av betydelse, utan också dess mångsidighet. Denna mångsidighet speglar de skiftande kontexter och situationer där förlåtelse kan bli relevant, och de olika sätten som vi som individer kan ge eller ta emot förlåtelse.


Om vi betraktar förlåtelsen som ett hus, finner vi att det har flera sidor såväl som dimensioner – höjd, bredd och djup. Varje del tjänar ett unikt syfte och bidrar till den samlade upplevelsen av huset. Om du står för nära, är din syn begränsad till en enda fasad som sträcker sig uppåt och utåt. Denna närhet förhindrar dig från att förstå byggnadens fullständiga arkitektoniska intentioner, dess estetiska värde, eller hur du ska navigera för att finna ingången. Vad du uppfattar är endast en fragmentarisk skymt av helheten.


Denna mångsidighet och mångdimensionalitet i husets metafor leder oss in i en värld av paradoxer och spänningar, som den mellan villkorslös och villkorad förlåtelse. På samma sätt som ett hus tjänar många funktioner – från ett skydd till en plats för gemenskap – kan förlåtelsen vara en enkel gest och samtidigt en komplex psykologisk och andlig process. I mitt yrke som psykolog och i mitt personliga liv har jag sett hur förlåtelsens mångsidiga natur ger oss möjligheten att anpassa vår förståelse och praktik av den. Det bjuder in oss att omfamna förlåtelsens många rum och korridorer, att utforska dess hörn och vrår, och därigenom komma närmare en heltäckande förståelse av detta djupt mänskliga och gudomliga fenomen. Genom att uppskatta varje aspekt av förlåtelsen, liksom vi gör med husets mångfald av rum och funktioner, blir vi bättre rustade att integrera Guds ord om förlåtelse i våra liv.


Mångsidighet och mångdimensionalitet i praktiken

Men vad innebär mångsidighet och mångdimensionalitet i förlåtelse i praktiken? När jag reflekterar över förlåtelse utifrån Skriftens undervisning, framträder fyra huvudsakliga dimensioner för mig. Var och en av dessa representerar olika aspekter av förlåtelse:


Dimension 1: Andlig-teologisk dimension av förståelse

Denna dimension innefattar hur förlåtelse är förankrad i vår relation till Gud och i teologiska principer. Den avslöjar förlåtelsens gudomliga natur och visar på de himmelska aspekterna av att ge och motta förlåtelse. Inom denna dimension urskiljs två aspekter:


Gudomlig nåd: En grundläggande del av förlåtelsen, vilken framhävs genom Guds villkorslösa nåd, är beskriven i Efesierbrevet 2:8-9. Denna nåd är fundamentet i kristen förlåtelse.


Rättvisa: Rättvisa är också väsentlig inom förlåtelse, som betonas i Romarbrevet 12:19, där det poängteras att äkta förlåtelse inte utesluter behovet av rättvisa, utan faktiskt kräver den. Tillsammans hjälper aspekterna av nåd och rättvisa oss att förstå balansen i den gudomliga karaktären och hur vi bör spegla den i våra liv. Medan nåden lär oss att förlåtelse inte är baserad på våra egna meriter eller handlingar, påminner rättvisan oss om att det fortfarande finns ett behov av ansvar och förändring. Genom att omfamna båda dessa aspekter kan vi närma oss förlåtelse med en djupare förståelse för dess komplexitet och skönhet, och det ger oss en modell för hur vi kan leva ut förlåtelse i praktiken.


Dimension 2: Social dimension av förlåtelse

Den sociala dimensionen tar sig an förlåtelsens inverkan på och mellan människor, samt inom samhällsstrukturer. Den illustrerar förlåtelsens roll i att bibehålla och förbättra mänskliga relationer och social samhörighet. Den har två viktiga aspekter:


Relationers betydelse: Instruktionerna i Matteus 18:15 ger oss vägledning för att hantera förlåtelse i relationer, vilket är nödvändigt för social sammanhållning och välfungerande relationer.


Gemenskapens värde: Hebreerbrevet 10:24-25 understryker hur viktigt det är att gemenskapen stöttar varandra i att förlåta och främja försoning, vilket är avgörande för en fungerande social miljö. Aspekterna av relationers fungerande och gemenskapens värde visar på förlåtelsens fundamentala roll i att bygga och underhålla starka gemenskaper. Genom att aktivt arbeta med att lösa konflikter och värdera vår gemensamma trivsel, blir förlåtelse en brobyggare som inte bara reparerar relationer, utan också förstärker den sociala väven som håller oss samman.


Dimension 3: Emotionell dimension av förlåtelse

Denna dimension adresserar de känslomässiga aspekterna av förlåtelse, dess effekt på våra känslor och psykiska välmående. Den inre resan som förlåtelseprocessen innebär står här i fokus.


Inre frid: Filipperbrevet 4:7 talar om den frid som kommer med Guds närvaro, vilket kan vara en följd av att man har förlåtit och/eller blivit förlåten.


Emotionell läkning: Psalm 147:3 belyser hur förlåtelse kan vara en del av helandet från inre smärta och trauma, en process där man övervinner och läker från det förflutna. Inre frid och emotionell läkning som aspekter av den emotionella dimensionen av förlåtelse hjälper oss att förstå de personliga processer som är involverade i att ge och ta emot förlåtelse. Dessa aspekter betonar vikten av personligt välmående och psykologiskt arbete som krävs för att övervinna negativa känslor och främja själslig helande efter en att ha blivit skadad/sårat/kränkt o.v.s.


Dimension 4: Ekonomisk-praktisk dimension av förlåtelse

Denna dimension behandlar förlåtelsens mer handgripliga sidor, såsom ekonomiska och ansvarsmässiga konsekvenser av att både ge och motta förlåtelse.


Materiell återställning: Beskrivet i Filemonbrevet 18-19, denna aspekt tar upp vikten av att, där det är möjligt, göra upp för materiella skador eller skulder som en del av förlåtelseprocessen.


Personligt ansvar: Galaterbrevet 6:5 lyfter fram behovet av att individuellt erkänna och ta ansvar för sina handlingar som en del av att söka och erbjuda förlåtelse. Materiell återställning och personligt ansvar som aspekter av den ekonomisk-praktiska dimensionen av förlåtelse understryker förlåtelsens konkreta uttryck. De påminner oss om att verklig förlåtelse ibland kräver praktiska åtgärder och en vilja att ta ansvar för att helt och fullt återställa det som skadats eller gått förlorat.


Dessa dimensioner tillsammans ger en mångsidig förståelse av förlåtelse, där varje aspekt bidrar till helheten i hur vi tillämpar och upplever förlåtelse.


Så är förlåtelse villkorad eller ovillkorad?

Förlåtelse inom en biblisk kontext kan inte utan vidare klassificeras som uteslutande villkorad eller ovillkorad; snarare omfattar den en dynamisk blandning av båda. I dess gudomliga form är förlåtelse ovillkorlig, en gåva som ges fritt och utan krav på mänsklig förtjänst. Å andra sidan, i dess mänskliga uttryck, kan förlåtelse vara villkorad och kräva vissa åtgärder eller förändringar som är nödvändiga för att reparera och återställa relationer och ordning.


När vi ser på förlåtelsen genom linsen av psykologi, blir dess dubbla natur ännu mer påtaglig. Det är en inre process som kan kräva betydande personligt arbete, och i vissa fall specifika villkor såsom erkännande av fel eller ånger från den andra parten. Ändå finns det också ett ovillkorat element, där förlåtelsen kan ges som ett medel för personlig frid och självbefrielse, oavsett den andra personens handlingar eller svar.


I framtida texter kommer jag att djupdyka i hur jag själv har upplevt och navigerat dessa aspekter av förlåtelse. Genom att dela med mig av mina egna erfarenheter hoppas jag kunna erbjuda insikter i förlåtelsens komplexitet och dess potential att få oss att växa både som människor men också att stärka vår relation med vår Gud och Herren Kristus Jesus.


Σχόλια


bottom of page