“Jag vet att det inte bor något gott i mig, det vill säga i mitt kött. Viljan finns hos mig, men inte förmågan att göra det goda… i mina lemmar ser jag en annan lag som kämpar mot lagen i mitt sinne och gör mig till fånge under syndens lag i min kropp."
Romerbrevet 7:18,23
Paulus ord i Romarbrevet 7:18,23 skildrar en komplex och ibland paradoxal verklighet som alla kristna måste navigera. Han talar om 'köttet', vår syndfulla natur, som en 'fånge under syndens lag'. Detta är inte en metafor; det är en beskrivning av vår inre kamp. Vi har en ny vilja, en vilja att följa Kristus, men vi har också en kvarvarande, syndfull natur som ständigt drar oss bort från det goda.
Detta är vad teologer kallar för 'kvarvarande synd'. Det är en del av vår mänskliga natur som, trots att vi är pånyttfödda och har Guds Ande inom oss, fortfarande är benägen att synda. Det är som om vi har två naturer inom oss: den gamla och den nya. Som det står i 2 Korinthierbrevet 5:17, "Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit."
Förståelsen av kvarvarande synd har tre viktiga aspekter. För det första, det håller oss ödmjuka och på vår vakt. Vi kan aldrig slappna av och tänka att vi har 'nått fram'. Detta förklarar varför Paulus i Filipperbrevet 2:12 uppmanar oss att "arbeta på vår frälsning med fruktan och bävan". För det andra, det kallar oss till tålamod och tolerans inom Kristi kropp. Vi är alla en arbetsplats under konstruktion, och vi behöver ha tålamod med varandra (Efesierbrevet 4:2-3).
För det tredje, det skyddar oss från fariseism och perfektionism, två extremer som kan förvränga vår andliga utveckling och gemenskap. Med fariseism menar jag en sorts andlig ytlighet, där fokus ligger på externa uttryck av fromhet snarare än hjärtats tillstånd. Det är som en översminkad och överopererad kvinna, vars yttre "skönhet" inte bara döljer spåren av plastikkirurgens arbete, utan också förvränger hennes naturliga skönhet till något oigenkännligt. Å andra sidan har vi perfektionism, en jakt på moralisk korrekthet som blir så överväldigande att den skymmer andra viktiga dygder som kärlek, glädje och tålamod. Perfektionisten är som ett övermuskulöst 6-årigt barn du ser på internet: uppumpad men andligt och psykiskt omogen. Båda dessa extremer är farliga avarter av vad sann helighet och andlig transformation bör vara, och de lurar tyvärr in många församlingar som tror sig vara bibeltrogna.
Denna förståelse av kvarvarande synd är inte en ursäkt för att synda, utan snarare en uppmaning till ständig vaksamhet, tålamod och beroende av Guds nåd. Som Jesus själv sa: "Var därför beredda också ni, för i en stund när ni inte väntar det kommer Människosonen." (Matteus 24:44).
Så, medan vi kämpar med vår kvarvarande synd, låt oss också komma ihåg aposteln Paulus ord: "Jag kan inte fatta att jag gör som jag gör. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag." (Romerbrevet 7:15). Men också låt oss hålla fast vid hoppet och löftet i 1 Johannesbrevet 1:9: "Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet."