“11 När jag var barn talade jag som ett barn, tänkte som ett barn och förstod som ett barn. Men sedan jag blivit vuxen har jag lagt bort det barnsliga. 12 Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då ska vi se ansikte mot ansikte.Nu förstår jag bara till en del,men då ska jag känna fullkomligt, så som jag själv blivit fullkomligt känd. 13 Så består (så förblir nu) nu tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.” (Första Korint 13:11-13)
Betrakta denna upplysta mans djupa självinsikt. Jag parafraserar andemeningen i vers 11: "Från barn till vuxen har jag utvecklats, men ser fortfarande en gåtfull, eller i annan översättning, en dunkel spegelbild." Se på aposteln Paulus grad av uppenbarelse, som han försöker dela med sig av till församlingen i Korint. Denna församling verkar ha fastnat i sina problem med känslan av gemenskap och enhet (1 Kor 1:10-13; 3:3-4; 6:1-8; 2 Kor 10-13; 11:4, 13-15), med moraliska problem (1 Kor 5:1-13; 6:9-20; 12-14; 11:17-34), doktrinära problem (1 Kor 15; 2 Kor 11:4, 13-15), samt bristande generositet mot andra (2 Kor 8-9). Han försöker få dem att inse det enorma värdet av "mindre självsäkerhet" och ödmjukhet inför livets komplexitet. Han kanske säger: "Förstår ni att i detta 'dunkel' kan ni inte se hela bilden? Förstår ni inte att även om ni har mognat, är er förmåga att 'se klart' fortfarande fördunklad av er mänsklighet?"
Ödmjukhet och insikt: att navigera livets komplexitet
Aposteln uppmanar korintierna till försiktighet med vad de tror sig veta och vara. För när vi är som mest självsäkra är vi minst benägna att förändras och agera annorlunda. Efter att ha observerat frukterna av korintiernas handlingar måste Guds Ande genom aposteln adressera de mest grundläggande felen och källorna till problematiken, här inbegripet missvisande självsäkerhet och en underskattning av sakens komplexitet. Den kristna vandringen kan många gånger uppmana oss till att agera annorlunda, ofta på sätt som kan verka kontraintuitiva. Tänk till exempel på de personer i Korint som förtärde maten avsedd för nattvarden (1 Korintierbrevet 11:20-22); de var kanske fattiga och utsvultna, och kände att de var bland älskade syskon som inte skulle ta anstöt, tillrättavisningen de sedan fick kanske blev en kontraintuitiv överraskning för dem. Eller de som inte bidrog till kollekten för de i Jerusalem (1 Korintierbrevet 16:1-4; 2 Korintierbrevet 8-9), möjligen på grund av svårigheter att lita på att pengarna skulle förvaltas korrekt, det kan då inte ha varit lätt att ge bort pengar mot sin magkänsla. Slutligen, tänk på mannen som levde med sin faders hustru (1 Korintierbrevet 5:1-5); utan mer information än vad som står skrivet, och baserat på min erfarenhet som psykolog med liknande fall, kan sådana situationer vara mycket komplexa och lätt dömas hårt utan att känna till alla detaljer.
Jag menar inte att försvara eller relativisera någon av dessa handlingar; om Gud i sitt ord säger att det är fel, så är det så. Mitt syfte är istället att belysa att alla inblandade i dessa situationer behövde en förändring, att agera annorlunda, upplysta av de goda nyheterna om Kristus Jesus (Apostlagärningarna 3:19). Kristus, vår Herre, och Hans ord kastar ljus över en väg som tidigare var dunkel (Psaltaren 119:105). Även när vi har valt att följa den vägen, upplyst av ljuset från Hans ord och undervisning, är vårt sinne fortfarande begränsat i förmågan att förstå och följa det vår Herre säger. Vårt sinne är inte så fördunklat att vi inte kan se Honom och veta vem Han är. Den Helige Andes ljus i oss lyser starkt och bestämt på Jesus Kristus så att vi kan se – Anden upplyser vårt inre (Johannesevangeliet 14:26; Johannesevangeliet 16:13). Men vårt kött och dess fördunklade psykologiska funktioner gör det svårare för oss att se allt annat lika klart i den nya värld av ljus vi har kommit till (Galaterbrevet 5:16-17).
Källan till dunkelheten inom oss
För det finns en källa till mörker som ständigt är med oss, och det utgörs av vår fysiska och mänskliga natur. Våra fysiska kroppar, anpassade för livet här på jorden, ger oss information och motivation att prioritera det som de, enligt sin fysiska natur, anser är viktigt. Därför, om min kropp känner stark hunger, behöver den släcka den smärta som hunger skapar genom att äta sig mätt. Och ju starkare hungerns upplevelse är, desto intensivare blir jakten på mättnad. Kroppens behov verkar inte förstå sig på långsiktighet och värdet av att medvetet bära smärta och lidande till förmån för något större, kanske så långt bort som bortom döden. En av mina lärare och bröder i tron sade till mig en gång att skillnaden mellan kärlek och lust är att kärleken har förmågan att vänta, inte lusten; den måste ha sitt i stunden. Så jag föreställer mig att det är vår kropps envisa upptagenhet med vår överlevnad och jordiska välbefinnande, och det system kroppen bygger i oss för att få sin vilja igenom, som fördunklar ljuset i Herrens vilja för oss. Jag vill verkligen inte påstå att allt som kommer från våra kroppar är en källa till bara mörker, verkligen inte. Jag håller mig till hunger som ett exempel; den produceras av våra kroppar och upplyser oss om ett överlevnadsavgörande behov: att äta. Och behaget som vi känner när vi tillfredsställer detta behov är en underbar sak och källa till glädje, en välsignelse från Gud. Samtidigt finns en potentiell intressekonflikt inbyggd i det hela, mellan hunger och dess tillfredsställelse kontra, till exempel, vårt behov av fasta eller att inte äta upp allt nattvardsbrödet.
Jag tror att djävulen försöker utnyttja denna konflikt för att fälla Herren Jesus när Han är i öknen och känner hunger efter fastan men Herren svarar djävulen: “Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun.” (Matteusevangeliet 4:1-4). Svaret är genialiskt eftersom det visar på den kristna balansen: inte “bara” av bröd, utan av varje ord. Så vi lever av bröd, men inte bara av det, utan först och främst av Gud. Det är inte en fråga om att inte äta eller äta, utan snarare att ge Gud det som är Guds och kroppen det som är kroppens i rättan tid.
Djävulen ställde Herren på prövning genom att försöka fördunkla Hans mänskliga sinne med hjälp av mörkret från Hans fysiska natur. Men till skillnad från hebréerna, som längtade efter ett jordiskt rike som flödade av mjölk och honung, längtade Herren Jesus efter ett andligt rike som inte är av denna värld. Han visste därför att mättnaden inte skulle ta Honom dit, utan bara hålla Honom belåten här. Och det är vad kroppen gör, håller dig belåten här på denna jord. Jag vet inte hur lång livstid Herren kommer att skänka dig och vill inte spekulera om det heller, men jag ställer mig frågan: Hur länge lever en människa? 60, 70, 80, ja, 120 år? I bästa fall är det det du kan uppnå genom din kropp: 60, 70, eller 120 mätta och belåtna år. Men om denna belåtenhet har uppnåtts 60 eller 120 gånger genom brott mot eviga, gudomliga principer, påminner våra liv mer om Esaus, som gav bort hela sitt arv för en måltid – för han var så hungrig (1 Mosebok 25:29-34), eller Amnon, som förväxlade lust med kärlek och våldtog sin syster Tamar (2 Samuelsboken 13:1-22), eller Jerobeam, som sökte kontroll över Guds folk genom att ge dem de idoler de ville ha (1 Kungaboken 12:26-33). På vilket sätt fördunklar dina omedelbara behov och överlevnadsrelaterade prioriteringar Guds ljus?
Sakta ner genom ett mått av sund självtvivel
Genom Anden framför Paulus ett budskap till oss: Ha inte så höga tankar om dig själv. Vi har alla utvecklats från barn till vuxna, men ser fortfarande en dunkel spegelbild. Var inte brådska, tänk efter innan du agerar, var inte överdrivet självsäker och underskatta inte livets komplexitet eller din egen förmåga att bli bedragen av begär. Lyssna, korinter, och alla troende genom tiderna som identifierar sig som kristna: Många av er kommer att tro att ni är något speciellt, att ni bidrar med något värdefullt för att ni är skickliga teologer, flitiga Bibelläsare, generösa givare, eller för att ni talar i tungor. Men om vi saknar kärlek, är vi ingenting, vi vinner ingenting och har ingenting (1 Korintierbrevet 13:1-10). En avgörande egenskap som kärlek förutsätter är ödmjukhet, som kommer från en förståelse för våra begränsningar, och den försiktighet en vis person visar när hon inser att vägen framåt är dunkel. Ja, mina syskon, efter Andens uppenbarelse ser människan ljust; det ljuset kommer från Kristus och lyser upp vår väg långt framåt, fungerande som en fyr. Men vägen dit är fylld med mörker. Och mörkret finns också inom mig. Jag behöver vara försiktig, ödmjuk och inte ha för höga tankar om mig själv.
Klarhet genom att se Jesus ansikte mot ansikte
Att sakta ner, är det allt jag kan göra i min kristna vandring? Genom Anden erbjuder Paulus oss ett revolutionerande svar. Det är enkelt, men samtidigt djupt. Det presenteras i formuleringar som kan vara svåra att förstå, men jag inser att Anden strävar efter att använda språkets fulla kapacitet för att uttrycka djupa andliga sanningar.
Paulus talar i vers 12 om en dag då vi kommer att förstå fullständigt och se allt med perfekt klarhet. Han använder uttryck som "då ska jag se ansikte mot ansikte" och "då ska jag känna fullständigt, såsom jag själv har blivit fullständigt känd." Jag hade kanske förväntat mig beskrivningar som "då ska jag se med klarhet" eller "då ska jag fullständigt förstå allt som varit dunkelt för mig här." Det verkar logiskt att fortsätta från vers 11 och början av vers 12 med "Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Nu ser vi en gåtfull spegelbild... [jag lägger till: men då ska jag se med klarhet]."
Men Paulus väljer istället att beskriva detta som ett möte "ansikte mot ansikte" och att "känna till på samma sätt som man nu är känd," vilket används som metaforer för klarhet och fullständig förståelse. Dessa beskrivningar ska inte enbart ses som synonymer utan tolkas som att den fullständiga klarheten uppstår under ett personligt möte där vi ser allt klart, ansikte mot ansikte. Vidare antyder vers 12 att fullständig kännedom uppnås genom att känna på det sätt som vi själva är fullständigt kända. Av vem? Av Jesus? Så, fullständig förståelse och kännedom uppnås genom att se Jesus i ansiktet mot ansikte och känna honom såsom han känner oss. Dessa verser avslöjar en djup sanning: Att klarhet, fullständig förståelse och kännedom inte främst handlar om kunskap eller information, utan om en relation med Jesus där vi ser honom i ansiktet, vilket kommer att fullbordas när vi möter honom i himlen.
Aposteln tröstar oss med att det kommer en dag då allt blir begripligt. Vi kommer inte längre att se en bråkdel som när man betraktar en ofullständig pusselbild. Och det handlar inte primärt om att förstå, lösa, förändra eller önska, utan om att se Kristus Jesus i ansiktet och vara nära honom. I den stunden faller allt på plats, eftersom du är på rätt plats.
Detta är högst praktiskt, inte bara teoretiskt. Även om du inte kan uppleva Herren Jesus fullt ut på denna jord, kan du uppleva honom andligt och till stora delar även fysiskt redan idag. Genom bön, sång och att lägga all din längtan på honom kan du närma dig. Hans ord i Bibeln fungerar som en bro till honom, avbildar honom inför dina ögon, avslöjar hans hjärta och tankar för dig, viskar hans ord i ditt hjärta och blir levande genom Anden. Jag talar här inte om teologi som ett teoretiskt koncept utan ser Bibelns ord som en bro till honom, där Han är målet.
Vår övernaturliga Gud som kan tala till dig ansikte mot ansikte, fast på ett mer komplext sätt än vad människor gör. Jag minns den dagen min hustru och jag förlorade ett litet foster. Det föddes dött, och vi höll det i vår hand. Vi grät och bad medan barnet vilade i en liten kista. När vår bön och sorg var som starkast började en häftig regn falla, och när vi ropade på Guds namn åskade det från himlen. Gud var med oss den dagen, talade till oss från himlen, som den allsmäktige Gud och universums konung Han är, Kristus Jesus. Att höra Hans röst då var som att stå ansikte mot ansikte med honom, så långt det är möjligt under vår jordiska vandring. I Hans närvaro fann mina frågor svar. Inte så att Han direkt svarade på dem, men Hans närvaro under denna stund gjorde alla förklaringar onödiga. Så, tro, hopp och kärlek består, men störst av allt är kärleken.