INNEHÅLL
Inledande anmärkning
Att bli kysst av Judas: Personliga svek och deras konsekvenser
En tagg i mitt kött: Att hantera svekets smärta
Läkande genom att släppa taget: Förlåtelsens befriande kraft
Användning av min analysmodell: En strukturerad väg till försoning
Utmaningar i ljuset av den andliga dimensionen: Hur andlighet formar vår smärta och helande
Steg mot helande: Slutord och vägar framåt
"25 Jag har blivit till åtlöje för dem,
de ser mig och skakar på huvudet.
26 Hjälp mig, Herre min Gud!
Fräls mig efter din nåd,
27 så att de förstår att det är din hand,
att du, Herre, har gjort det.
28 De förbannar, men du välsignar.
De reser sig men måste skämmas,
och din tjänare gläds.
(Psalm 109:25-28)
Inledande anmärkning
I denna text delar jag med mig av personliga erfarenheter och reflektioner relaterade till en situation jag gick igenom. Jag är medveten om att situationer kan vara komplexa och ha många synvinklar. Jag gör inte anspråk på att inneha den enda sanningen, men jag väljer ändå att dela mina tankar och känslor i hopp om att de kan vara till hjälp för någon av mina läsare. Om en enda person finner tröst, insikt eller stöd i dessa ord, har texten tjänat sitt syfte.
Att bli kysst av Judas: Personliga svek och deras konsekvenser
Det har blivit dags för prövningens stund, ännu en gång står jag vid ett vägskäl och måste utvärdera om jag har det som krävs, om jag kan stå stadig när vågskålarna slår om. Jag frågar mig själv om de timmar av bibelstudier och insikter som jag samlat på mig under året verkligen manifesterar sig i verkligheten. Vid slutet av 2022, upplevde jag detta på ett djupt personligt plan när personer i min lokala församling, där jag tjänade som äldste, inledde en obeveklig smutskastningskampanj mot mig. Människor som jag hade tjänat troget genom åren, gömde sig nu bakom sina mobiltelefoner och spred förgiftade ord om mig via textmeddelanden till andra. Till min förvåning lyckades de vända flera som jag hade trott stod mig nära – inte alla, men tillräckligt många för att det skulle göra ont – de som jag hade tjänat genom bön och gärningar.
Orsaken till varför dessa personer agerade som de gjorde är fortfarande okänd för mig, trots flera försök från min sida att tala med dem har de undvikit mig. Men dessa personer lyckades även influera personer som jag tidigare ansåg vara förnuftiga och balanserade. Till min förvåning började även de finna sina egna skäl att vända sig mot mig, följandes samma mönster som förtalarnas, fast av andra skäl, de blev omedvetet pjäser i den dominoliknande kedjereaktion som förtalarnas första slag mot mig hade startat.
Jag minns särskilt ett samtal från den tiden med ledaren för en studiegrupp. Denna man hade jag välkomnat in i mitt hem och min familj, och vi hade haft ett gott samarbete under flera år. En dag ringde han för att berätta att han hade hört talas om de förtal som riktades mot mig. Han hade blivit kontaktad av en kyrkoledare som hade tagit på sig rollen att ”förvalta” anklagelserna mot mig, och han trodde på dem. När jag frågade varför han inte hade sökt mig för att höra min version av historien och värna om vår relation, svarade han inte. Istället meddelade han att han inte längre ville ha någon kontakt med mig. Jag undrade vad jag hade gjort honom, vilket agg han kunde ha mot mig, utöver ord från andra. Han hade inga egna erfarenheter av mig som kunde styrka ryktena, men valde ändå att tro på dem. Var vår vänskap så oviktig för honom? Är vänskap i sig oviktig? Insåg han inte situationens komplexitet? Han trodde sig tjäna Gud, men hur överensstämmer detta med Guds läror? Är detta verkligen ett kristligt beteende?
En tagg i mitt kött: Att hantera svekets smärta
Denna prövning var som en tagg i mitt kött, ett sorgligt skådespel att bevittna hur dessa personer avfyrade sina anklagelser mot mig. Vissa av deras angrepp missade sitt mål, men andra träffade rakt i mitt kött. Där pilarna träffade mig, där flöt blodet. Det svåraste för mig att se var inte såren de orsakade mig, utan att bevittna hur andra tappade sin tilltro till Herrens älskade brud – kyrkan. Det var nästan outhärdligt.
Särskilt smärtsamt var det när nära vänner, många som jag hade lett till tron, uttryckte sin besvikelse. De sade: "Om detta är vad kyrkan står för, och dessa människor som angriper dig är kristna, då föredrar vi att inte vara en del av det." Åh, min Herre, även nu när jag återger dessa ord, känns mitt hjärta tungt. Kristi brud, den som min Herre gav sitt liv för, hon som är så älskvärd i Hans ögon och vars renhet Han vårdar så överlåtet, framstod nu som en befläckad kvinna. Och i denna smärta kunde jag förstå deras förvirring; om dessa individer, mättade på lögner och snabba att avfyra sina anklagelser, representerar kyrkan, hur skiljer hon sig då från Anklagaren (som läsaren kan förstå jag avser från Sakarja 3:1, Uppenbarelseboken 12:10)? Eller som en älskad syster i Herren uttryckte det under ett av våra samtal på den tiden: “Finns hon överhuvudtaget? Finns kyrkan?”
Läkande genom att släppa taget: Förlåtelsens befriande kraft
I nattens stillhet, när mina barn sover och huset är insvept i mörker, finner jag mig själv på knä framför ett stort fönster i mitt vardagsrum. Utanför breder den mörka natthimlen ut sig. Stjärnorna lyser där uppe, några blinkar vackert i vinternatten. Jag vet att Herren är här, närvarande, men att blicka mot himlen när jag ber påminner mig om Hans storhet och makt. Månens vita glans lyser vackert, som levande tecken på Hans skönhet. Mitt sinne är oroligt, mitt hjärta slår hårt; hur kan jag släppa taget? Det här är inte som att släppa något trivialt; det känns som om jag försöker skaka av mig något som klibbat sig fast vid mig.
Vad är det jag måste släppa? Ska dessa människor ostraffade fortsätta att sprida lögner i strid mot sanningen? Det känns som att det hade varit enklare att uthärda en rån från en bandit, men dessa är människor som påstår sig representera Kristus Jesus, den de vanärar på så många sätt. Ska de få fortsätta osett, medan de vandrar runt i församlingarna med osynligt blod på sina händer? Ska andra se upp till dessa som förebilder? Vad händer med dem som de leder och vilseleder i sina mörka stigar? Och vad händer med alla vänskapsband till de som en dag hyllade mig som vän men sedan försökte stena mig till döds? Och alla fina stunder vi delat, betyder de ingenting för dem längre? Och vad gör jag med den kärlek jag känner för vissa av dem som jag trodde var vänner men som sedan gick fram och övergav mig med en kyss?
Jag vill släppa taget, men frågorna har liksom klistrat sig fast i mina händer, slagit rot i min själ. Hur kan jag bara ignorera dessa frågor som får mitt hjärta att bulta och mina tankar att snurra? En storm av känslor fyller mig; längtan, ilska, frustration, rädsla, besvikelse, förvirring, sorg. Och så dessa tankar som ställer frågor jag inte finner svar på: Om dessa människor är kristna, vad betyder det då att vara kristen? Om de har Anden inom sig, vad innebär det då att Anden bor i oss som tror? Om de är pånyttfödda, vad betyder då Guds makt och kraft i en troendes liv?
Så många frågor, så mycket jag behöver tänka om, läsa om, förstå om, bygga om, lära om. Men var hamnar förlåtelsen mitt i allt detta?
Användning av min analysmodell: En strukturerad väg till försoning
Min analysmodell blir relevant igen. I en tidigare artikel, "Att förlåta eller inte – Förlåtelsens många sidor", skissade jag upp en modell för förlåtelse som är djupt rotad i bibelns ord. Nu när jag själv står inför utmaningen att förlåta, är det dags att plocka fram dessa insikter igen. Jag tänker använda modellens insikter för att navigera i min egen process och samtidigt kasta ljus över de utmaningar och de bibliska resurser som kan hjälpa oss på vägen. Så låt oss ta en snabbtitt på förlåtelsemodellen – en påminnelse för er som känner till den och en snabbgenomgång för er som inte gör det. För den som vill dyka djupare in i ämnet hänvisar jag till min tidigare artikel.
Förlåtelsemodellen jag refererar till består av fyra dimensioner, och varje dimension belyser olika aspekter av förlåtelse som tillsammans ger en helhetsbild av vad det innebär att förlåta enligt en biblisk förståelse:
I den andlig-teologiska dimensionen av förlåtelse möts rättvisa och nåd, en balans som speglas i Kristus Jesu kors. Denna dimension lär oss att sann förlåtelse inte är att åsidosätta rättvisa, utan att harmonisera rättvisa med nåd, vilket återspeglas i Romarbrevet 3:25-26. Vår förmåga att förlåta andra är rotad i den förlåtelse vi själva har mottagit från Gud, vilket 1 Johannes 1:9 bekräftar genom att betona Guds trofasthet och rättfärdighet i att förlåta våra synder.
I den sociala dimensionen betonas vikten av att bygga fungerande relationer (reparation) som är grundade i Skriftens ord och sunt förnuft, vilket Matteusevangeliet 18:15-17 ger vägledning om. Denna dimension understryker också vikten av gemenskapens värde, vilket återspeglas i Efesierbrevet 4:3, där det talas om att bevara Andens enhet genom fredens band.
Den emotionella dimensionen tar upp de inre, personliga aspekterna av förlåtelse, där inre frid och emotionell läkning är centrala. Psaltaren 147:3 talar om hur Gud läker de krossade hjärtana, och Filipperbrevet 4:7 betonar Guds frid som övergår allt förstånd, vilket är viktigt för personlig växt och läkning.
Slutligen, i den ekonomisk-praktiska dimensionen av förlåtelse fokuserar vi på konkreta handlingar som förlåtelseprocessen kan kräva. Det handlar om materiell återställning, där vi ser ett exempel i brevet till Filemon. Paulus ber Filemon att välkomna tillbaka Onesimus, inte längre som en slav utan som en älskad bror i Kristus (Filemon 1:15-16). Denna förändring av status innebär en återställning av Onesimus’ sociala och ekonomiska position inom samhället och församlingen. Istället för att vara en egendom som kan köpas och säljas, blir han en del av den kristna familjen med alla dess rättigheter och skyldigheter.
Å andra sidan exemplifierar personligt ansvar Paulus’ erbjudande att själv ersätta eventuella skulder som Onesimus kan ha lämnat efter sig (Filemon 1:18-19). Paulus tar på sig ansvar för Onesimus’ tidigare handlingar, vilket visar att äkta förlåtelse ibland innebär att vi personligen stegar fram för att rätta till de fel som begåtts.
Genom att tillämpa dessa dimensioner på vår förståelse av förlåtelse kan vi närma oss den på ett mer omfattande och praktiskt sätt i våra liv. Det handlar inte längre bara om ett svartvitt val mellan att förlåta eller inte, utan snarare om att utforska höjd, bredd och djup för att förstå de olika situationer vi som människor kan befinna oss i, och för att hitta vägar framåt. Jag planerar nu att använda dessa insikter för att analysera min egen situation och dela med mig av hur detta perspektiv har belyst och guidat mig genom mina utmaningar.
Utmaningar i ljuset av den andliga dimensionen: Hur andlighet formar vår smärta och helande
Smädad av människor jag har tjänat, förråd av vänner, attackerad av “kristna bröder", mitt inför ögonen på många vittnen som i passivitet såg det hända. På knä i bön har jag sökt svar hos Herren och i sin nåd gav Han mig ljus att förstå.
Förlåt andra så som ni har blivit förlåtna," instruerar Herren, och i mitt sökande efter förståelse och bearbetning av min egen situation, finner jag styrka i dessa ord. Herren förklarar vidare: "Ty om ni inte förlåter människor deras överträdelser, ska inte heller er Fader i himlen förlåta er." Dessa ord från Skriften har blivit en djupgående påminnelse för mig om förlåtelsens andlig-teologiska dimension. I min egen resa har jag reflekterat över Herrens exempel på nåd; Han förlät oss och offrade Sin enfödde Son för vår skull. Som Paulus uttrycker det i Romarbrevet 5:7-8: "Knappast vill någon dö för en rättfärdig – möjligen kan någon förmå sig att dö för någon som är god. Men Gud visar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare." Denna osjälviska handling av nåd och kärlek, som jag inte förtjänade, har blivit en vägledning för mig. I ljuset av det Gud har gjort för mig, inser jag att jag inte står över dem som har gjort mig illa. Trots det förräderi och de skador jag upplevt, lyfter jag min blick och ser i mörkret en stig av ljus, nedtrampad av Herrens fötter. Stigen heter förlåtelse, och min Herre själv vandrade längs den - hur kan då en lärjunge till Jesus välja en annan väg? Denna stig leder till en strävan efter att efterlikna Guds nåd genom att förlåta de som har skadat mig. Han vandrade själv denna stig ner till mig den dagen Han kom till mitt hjärta för att hämta mig. Om jag har mottagit och värdesätter Hans förlåtelse, inser jag att jag också behöver förlåta på samma sätt som jag har blivit förlåten.
Men det finns också en annan aspekt av den andliga dimensionen av förlåtelsen: rättvisa. Jag har funnit tröst i att Gud är rättvis och att sanningen så småningom kommer att segra. Psalm 109 har varit en källa till styrka för mig, särskilt verserna 4-5, där psalmisten uttrycker: "Trots att jag visar dem kärlek anklagar de mig. Jag ber, men de lönar gott med ont och kärlek med hat." Denna psalm, som Anden först ledde mig till, talar om Guds rättvisa på ett kraftfullt sätt. I verserna 6-7 fortsätter psalmisten: "Låt en gudlös stå åtalad mot honom, och låt en motståndare stå på hans högra sida. När han blir dömd, låt honom gå ut som skyldig, och låt hans bön bli till synd." Dessa ord är en del av Skriften, som "är utandad av Gud och nyttig till undervisning" enligt 2 Timoteusbrevet 3:16. De påminner oss om att Gud är både nådig och rättvis.
Denna sanning är skrämmande, eftersom jag vet att jag inte är perfekt. Men den erbjuder också tröst och vägledning för oss som har blivit sårade. Genom att uppleva Guds nåd i mitt eget liv har jag hittat styrkan att förlåta, inspirerad av den djupa tacksamheten över att själv ha blivit förlåten. Att känna Guds oändliga nåd öppnar upp för möjligheten att överlämna smärtan och bitterheten till Gud och istället välja en väg av förlåtelse och barmhärtighet, precis som Han gjorde mot oss.
Samtidigt kan jag, som en sårbar person, finna frid i Guds rättvisa. Det är inte mitt ansvar att se till att de som har gjort fel får sina konsekvenser; det kan jag överlåta till Gud. Att veta att Gud inte ignorerar orättvisa och att Han till slut kommer att döma rättfärdigt hjälper mig att släppa behovet av personlig hämnd. Denna tro på att Gud inte låter orättvisan segra ger mig friheten att släppa taget om smärtan och istället fokusera på min egen andliga tillväxt och helande. Vilket leder mig till en grundpelare i vår kristna tro, nämligen tillit och tro.
Jag har inte bara läst om Guds förlåtelse; jag har upplevt den. Jag tror på den, inte bara med mitt intellekt, utan med hela mitt hjärta, för jag känner djupt vad Han har gjort för mig. Nu står jag inför frågan: Kan jag i tillit vila i denna kunskap och fortsätta att lita på vem Han är och Hans natur? Kan jag överlåta detta till Honom, i förtroendet att Han kan hantera det på ett sätt som förhärligar Hans namn långt bättre än jag någonsin skulle kunna? Jag behöver tro, hopp och kärlek. En tidig morgon talade Han till mitt hjärta genom denna psalm:
“Herren är kung!
Han är klädd i höghet,
Herren är klädd
och rustad med kraft.
Världen står fast,
den vacklar inte.” (Psalm 93:1)
Och mitt hjärta fick ro, “världen står fast, den vacklar inte”.
Steg mot helande: Slutord och vägar framåt
Jag avslutar denna del av min berättelse här, medveten om att orden redan flödat rikligt. Nästa artikel kommer att vara en fortsättning på denna resa, där jag djupare utforskar förlåtelsens sociala dimension. I den kommer jag att dela med mig av mina tankar och erfarenheter kring att navigera i svek och besvikelse, att söka enhet i Kristi kropp, att återuppbygga brutna relationer, och att hantera de utmaningar som kommer från dem som fortsätter att stå emot mig. Varje steg på denna väg är en del av min strävan att leva i sann förlåtelse och försoning.
Jag har delat min resa av förlåtelse och tillit till Guds rättvisa, en resa som har varit både smärtsam och upplysande. Nu vill jag utmana dig, kära läsare, att reflektera över dina egna livserfarenheter. Har du stött på situationer som krävt förlåtelse eller försoning? Hur har du hanterat dessa? Jag uppmuntrar dig att utforska höjd, bredd och djup i dina egna erfarenheter. Se på dem genom linsen av Guds ord och hans löften. Låt oss tillsammans finna styrka i Skriftens visdom och Guds suveränitet, och låt oss sträva efter att växa andligt genom de utmaningar vi möter. Låt oss också vara öppna för att Gud kan använda även de svåraste omständigheterna för att främja vår andliga utveckling. Jag hoppas att min berättelse kan vara en källa till inspiration och reflektion för dig i din egen andliga resa.
"Jag förmår allt genom honom som ger mig kraft." (Filipperbrevet 4:13)