“… 26 Och han (Gud/personen Jakob brottades med) sade: ”Släpp mig, för gryningen är här.” Men Jakob svarade: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” 27 Då sade han till honom: ”Vad är ditt namn?” Han svarade: ”Jakob.” 28 Han sade: ”Du ska inte längre heta Jakob utan Israel, för du har kämpat med Gud och med människor och segrat." (Första Moseboken 32:26-28)
Fortsätt att i envist bedjande. Be envist, be för det som ditt hjärta längtar efter, be för det som tynger din själ. Fortsätt be, dag och natt, och överlämna ditt hjärta till Hans vilja. Kristus vår Herre uppmuntrar oss, Han säger att 'Han lyssnar tålmodigt till dem som ber' (Lukas 18:7). Håll fast vid Herren, ge dig inte förrän Han välsignar dig. Tänk på vår fader Jakob, som kämpade mot Gud i en brottningskamp hela natten (1 Mosebok 32:22-32). Så stor var Jakobs uthållighet att Herren slog på hans höftled, vilket gjorde att den gick ur led, men ändå vägrade Jakob att släppa taget. 'Släpp mig!' sade Herren. Men Jakob, med sin ur led slagna höft, klamrade sig fast och svarade: 'Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.' Och Herren, rörd av Jakobs envishet, välsignade honom.
I slutet av denna fascinerande berättelse framträder en dubbel bild. För det första ändrar Herren Jakobs namn till 'Israel', vilket betecknar en person som har kämpat med både Gud och människor och ändå segrat. Detta är en betydande förändring från hans ursprungliga namn 'Jakob', vilket associeras med 'bedragaren'. Men parallellt med detta ser vi också en förändrad Israel/Jakob, som nu haltar på höften. Är detta inte en djupt gripande skildring av ett möte med Gud? Med tanke på vad vi vet om höftledsluxation - ett medicinskt tillstånd som kan leda till kronisk smärta, begränsad rörlighet och potentiellt långvarig hälta - blir denna bild än mer slående. Har du själv upplevt ett sådant möte med Gud?
Denna dubbla bild - namnbytet och den fysiska skadan - illustrerar på ett kraftfullt sätt en andlig transformation i en troendes liv. Jakobs innersta väsen förändras dramatiskt, från en bedragare till en segrare, symboliserat genom det nya namnet Israel. Samtidigt markerar hans fysiska transformation, från en stark man till en som haltar, en daglig påminnelse om vikten av att förlita sig på Gud snarare än på egen styrka eller klokskap. Hans haltande blir en ständig symbol för sårbarhet och det djupa behovet av att helt och hållet lita på Gud.
Andra fall av envist bedjande
Några andra intressanta fall av personer som ber envist och ihärdigt kan man finna i följande passager:
Lukas 11:5-10: I denna liknelse berättar Jesus om en man som söker hjälp från sin vän mitt i natten för att få bröd till en oväntad gäst. Trots att vännen initialt är ovillig att hjälpa, ger han till slut efter på grund av mannens ihärdiga bön. Jesus använder denna historia för att undervisa om vikten av att be ihärdigt och lovar att Gud kommer att svara de som ber.
Lukas 18:1-8: Här berättar Jesus en annan liknelse, den om en änka som upprepade gånger går till en orättvis domare och begär rättvisa mot sin motståndare. Till slut ger domaren efter för hennes ihärdighet. Denna berättelse används för att uppmuntra till ständig bön och att inte förlora hoppet.
1 Samuelsboken 1:9-20: Denna passage handlar om Hannah, som är barnlös och djupt bedrövad över detta. Hon ber ihärdigt och med stor emotionell intensitet till Gud om ett barn. Gud hör hennes bön och välsignar henne med en son, Samuel, som hon sedan ägnar åt Herrens tjänst.
Matteusevangeliet 15:21-28: Här möter vi en kananeisk kvinna som envist ber Jesus att hela hennes demonbesatta dotter. Trots initiala motgångar och avvisande, visar kvinnan stor tro och ihärdighet. Jesus blir imponerad av hennes tro och svarar på hennes bön genom att hela hennes dotter.
Envist bedjande är inte egoism
Dessa fyra bibliska exempel på ihärdig bön framhäver olika aspekter av tro och uthållighet. I Lukas 11:5-10 och 18:1-8 visas vikten av att vara uthållig i bön, där den förstnämnda liknelsen framhäver Guds beredvillighet att svara på våra böner och den andra demonstrerar hur ihärdighet kan leda till rättvisa även under svåra förhållanden. I 1 Samuelsboken 1:9-20 representerar Hannahs djupt personliga och emotionella bön en självuppoffrande önskan att ära Gud, medan Matteusevangeliet 15:21-28 visar en kvinnas extraordinära tro och hennes djupa kärlek till sitt barn, vilket driver henne till envist bön. Sammantaget illustrerar dessa berättelser kraften och betydelsen av att ständigt söka Gud med ett hjärta fyllt av tro, hängivenhet och omsorg om andra.
I de nämnda fallen av ihärdig bön är det inte frågan om egoism, utan snarare om uttryck för djup tro och tillit. De som engagerar sig i denna typ av bön visar en stark övertygelse om Guds förmåga och vilja att ingripa i deras liv. Deras böner är inte självcentrerade, utan de speglar en önskan om att förstå och uppfylla Guds vilja. Dessutom är dessa böner ofta inriktade på att gagna andra, som i fallen med den kananeiska kvinnan och Hannah, där bönerna handlar om att söka hjälp och välsignelse för andra. Detta visar på en självuppoffrande natur hos de som ber, där fokus ligger på att tjäna och hjälpa andra snarare än på personlig vinning.
Vad envist bedjande leder till
Att envist be om Herrens välsignelser är inte bara givande utan också transformerande. Först och främst leder det till en fördjupad relation med Gud. Genom att ständigt söka Honom i bön utvecklas en starkare, mer personlig och intim relation där tillit till Guds timing och vilja stärks. Dessutom bidrar ihärdig bön till att stärka tro och uthållighet, vilket är centrala egenskaper i den kristna tron. Detta hjälper till att upprätthålla tron även under svåra perioder, vilket är en viktig aspekt av andlig mognad. Slutligen hjälper envist bedjan till att förstå och acceptera Guds suveränitet och plan. Genom att erkänna att Guds vägar ofta skiljer sig från våra egna, lär vi oss att se värdet i Hans perfekta plan för våra liv. Envist bedjan är ett kraftfullt medel för andlig tillväxt och djupare förståelse av vår relation med Gud genom Kristus Jesus.
Några resurser - be du också ihärdigt
Denna vecka inledde jag en bönerutin som har varit särskilt givande och som jag gärna delar med mig av. Jag börjar med att sjunga psalm 209, och upprepar den flera gånger tills den har passerat genom förståndets, hjärtats och handlingens dörrar. Med detta menar jag att jag sjunger psalmen tills dess budskap blir levande inom mig, tills jag fullständigt lever och andas dess innebörd. Detta är motsatsen till att sjunga den för yttre skäl, såsom att enbart uppskatta melodin eller använda sången som ett medel för att uppnå sinnesro. Jag har tidigare kort berört ämnet "meditativ bön" och skulle här kunna tala om "meditativt sjungande" - en process där man helt överlämnar sig till sångens budskap, när detta budskap stammar från ens innersta väsen och sången samt texten blir medel för att uttrycka en andlig verklighet.
Efter att ha ägnat mig åt sången en stund, när min ande har fått uttrycka sig fritt, vänder jag mig till bön. Denna gång har jag börjat be med psalm 91, en psalm vars djup inte kan överskattas. Dess rikedom av välsignelser och tröstande ord är oändliga. Jag bedjar nu envist och kommer att fortsätta göra det tills psalmens budskap manifesterar sig i mitt liv. Jag kommer inte att upphöra att hålla fast vid Herren tills Han har välsignat mig med psalm 91:s löften. Du kan göra det sammma!