"Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd. Detta är det största och främsta budet. Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv." (Matteus 22:37-39)
Inledande anmärkning
I denna text delar jag med mig av personliga erfarenheter och reflektioner relaterade till en situation jag gick igenom. Jag är medveten om att situationer kan vara komplexa och ha många synvinklar. Jag gör inte anspråk på att inneha den enda sanningen, men jag väljer ändå att dela mina tankar och känslor i hopp om att de kan vara till hjälp för någon av mina läsare. Om en enda person finner tröst, insikt eller stöd i dessa ord, har texten tjänat sitt syfte.
Denna artikel är en del i den serie artiklar om förlåtelse och en djupare förståelse av mina tankar om ämnet går att finna genom att läsa de andra i serien. Jag kommer dock att göra min bästa för att skriva varje artikel i serien så självständigt som möjligt eller att tydligt hänvisa till rätt artikeln vid behov. Jag kommer också att försöka sammanfatta kort vissa systematiskt teologiska antagande gällande förlåtelse i varje artikel så att de nya läsare kan förstå mina tankar.
Att finna styrka till vad?
Sårad, besviken, kränkt, tyngd av skuldkänslor och förtalad som en fara för Herrens kyrka, blev jag skild från människor jag älskade genom lögner. Min telefon var fylld med missade samtal från de som bevittnade hur jag behandlades och ville uttrycka sin förskräckelse över "våldsmännen" samt sitt stöd till mig. I februari 2022 befann jag mig i denna situation, efter att ha blivit förtalad och falskt anklagad av några personer i en mindre församling där jag tjänstgjorde som äldste, vilket jag skrivit mer utförligt om i en tidigare artikel. Osanna anklagelser om mig spreds av individer jag hade tjänat i två år, något som välkomnades av dem som länge velat se mig borta från församlingen. De utnyttjade situationen skickligt. Men varför ville några över huvud taget bli av med mig? Hur fick jag motståndare? Under mina två år i denna församlingsnätverk motsatte jag mig psykiskt och andligt övergrepp mot flera troende, en realitet som nätverket inte kunde eller ville acceptera, och därför inte agerade mot med full kraft. Jag vill att läsaren förstår att jag har jobbat som psykolog i 17 år vilket gör att jag kan skilja mellan psykiskt övergrepp och dålig behandling. Detta är för mig, oftast, lika enkelt som för en ingenjör att skilja mellan en stabil och instabil konstruktion, för en läkare att urskilja en virusinfektion från en bakteriell infektion, och för en matematiker att skilja mellan en linjär och en icke-linjär ekvation. Min ståndpunkt mot övergreppen resulterade i att jag fick motståndare. Dessa individer använde förtalskampanjen på ett skickligt sätt för att inte bara förstärka sin kritik mot mig, utan även för att bli av med mig. Efter att jag hade lämnat församlingen, inleddes en slags häxjakt, inte bara mot mig utan också mot vissa personer som stod mig nära och som aktivt hade tagit ställning mot dem.
Sårad, besviken, kränkt, tyngd av skuldkänslor, smädad – varifrån finner man styrka i sådana stunder? Och styrka till vad, kan man undra. För egen del insåg jag behovet av styrka för att kunna förlåta, för att motstå frestelsen att hämnas, ha tilltro till min förmåga att klara detta och för att ta hand om dem som skadats av dessa människor. Deras brinnande pilar var avsedda för mig men missade ofta sitt mål och träffade andra i stället - bildligt beskrivet. Med tiden riktades dessa pilar också direkt mot "barn i tro" som hade tagit ställning för min sak, vars sår jag behövde vårda och vars mod jag kämpade för att bevara. Emellanåt märkte jag hur jag själv blödde av sorg, men den största striden låg i att hantera den ilska och vrede jag kände när jag bevittnade dessa smädare som sköt sina pilar mot de oskyldiga och mot Herrens barn, vilka fick sin tro skadad och försvagad. Och utöver allt detta, bördan av skuldkänslor; Satan fann en öppning och kom in för att döda och skada, och jag var den som trodde att jag hade låst dörren ordentligt.
Jag fortsätter nu att skriva i bildform, jag tror att det kan ge en förståelse för vad jag bar på då och samtidigt låter bli att avslöja detaljer som kan riskera att peka ut specifika personer. Under de tuffa dagarna då jag vårdade någon av de skadade, kunde jag ibland höra en röst viska i mitt öra, "det är ditt fel, allt är ditt fel". Denna anklagelse tyngde mig så mycket att jag kämpade för att fullfölja vårdandet av såren. Vid varje uppdrags slut kände jag mig helt utmattad. Smädarna började nu sprida rykten om att jag var en farlig vårdare, som dödade mina patienter, vilket ledde till att en pastor från en annan församling sökte upp mig och bad mig att överge de skadade till deras öde. Men jag kunde inte göra det, varken för mitt eget samvete eller för min Guds skull. När de skadade ropade på mig, ignorerade jag inte deras rop, trots att denna pastors ord vägde tungt som bly på mina axlar och försvagade mig.
Vid andra tillfällen brann jag av vrede och ropade till Gud och sade, "Det är orättvist, min Herre" (Job 40:8). Dessa tankar fyllde mig med Gudsfruktan, för jag visste väl att Han styr allt efter Sin vilja och att det inte finns någon orättvisa i Honom (Psaltaren 103:19; Psaltaren 92:15). Ändå frestades jag till att tänka så när det var som svårast. Guds ord till Job tystade mina läppar och tankar när jag gjorde så, ingöt fruktan i mig och ledde till ånger (Job 40:4-5). Många gånger föll jag på knä inför Honom, tyngd av min synd, och bad om att bli fri från min bristande tillit och trots.
I de mörka stunderna av smärta och förtal insåg jag att det jag mest behövde var styrkan att bevara mitt inre lugn och förmågan att se klart. Jag behövde kraften att förlåta utan att vänta på en ursäkt, att bevara kärleken mitt i allt hat och att fortsätta vårda andra trots min egen smärta. Det krävdes styrka att stå fast vid sanning och rättfärdighet, att vara mild men samtidigt bestämd i mitt ställningstagande.
Denna styrka var nödvändig för att uthärda de attacker och det öppna hat vi utsattes för, att inte reagera på samma sätt och inte låta deras agerande förgifta mitt hjärta med bitterhet. Jag behövde styrka till att blicka framåt med hopp och en djup tillit till Jesu ord och löften, att förbli hoppfull och förankrad i vissheten om Guds omsorg och ständiga närvaro.
Källan till styrkan att förlåta
Källan är Gud genom Kristus Jesus, min Herre, och medlet är bön. Det är dock inte vilken bön som helst, utan en särskild typ jag benämner ‘Bibelgrundad levande meditativ bön’, eller ‘levande meditation’, vilket underförstått innebär att den är grundad i Bibeln. Under mina år som lärjunge har jag upptäckt en ‘hemlig’ väg för att närma mig Guds närvaro. Den vägen är Skriftens ord, vilket är en sanning jag delar med många. Många säger att Bibelns ord är vägen till Gud, och jag instämmer helhjärtat. Men till skillnad från andra, har ingen annan än Anden själv visat mig hur denna väg faktiskt leder mig till Gud. Om orden i Skrifterna är en väg, borde jag kunna ‘följa’ dem tills jag når målet: att stå inför den ende sanne levande Guden genom Hans Son Kristus Jesus. Jag anar att vissa uppfattar Skriften som vägen till Gud genom dess berättelser om vem Gud är; att själva målet är dessa berättelsers budskap om Gud, Hans natur och planer. Jag har inte fört några djupgående samtal om detta ämne med någon, så detta är min spekulation. Detta svar skulle innebära att en persons egen tolkning och minnen av dessa berättelser utgör det närmaste man kommer i mötet med den ende sanne levande Guden.
Anden har uppenbarat för mig ett annat perspektiv på hur Bibelns ord är en väg till Gud. De är inte bara berättelser om Gud; de beskriver Hans väsen och leder oss till ett verkligt personligt möte med Honom. Ett exempel på detta är psalm 123, vars budskap har varit en stor källa till tröst och kraft för mig. Här citerar jag psalmen:
”Jag lyfter mina ögon till dig, du som tronar i himlen.
Som tjänarnas ögon ser till sin herres hand,
som tjänarinnans ögon ser till sin husfrus hand,
så ser våra ögon till Herren vår Gud
till dess han förbarmar sig över oss.
Förbarma dig, Herre, förbarma dig över oss,
för vi har fått nog av allt förakt.
Vår själ har fått nog av de säkras hån
och de stoltas förakt.”
För mig representerar dessa verser en direkt väg till Guds närvaro. Genom att följa dem korsar man gränsen mellan det fysiska och det himmelska och finner sig själv knäböjande inför den ende sanne levande Guden. Denna erfarenhet uppnås genom djup meditation över verserna, där deras ord ger upphov till inre bilder och visioner. Genom att överlämna sitt inre till Anden, blir dessa visualiseringar så starka och tydliga att den omgivande fysiska verkligheten bleknar. Således transporteras man genom ordet in i Guds levande närvaro.
Att möta Gud i en "andlig verklighet" vs att möta Honom i ens eget psyke/sinne
Jag tror att vårt psyke och dessa abstrakta tankevärldar inte utgör den ultimata destinationen för att möta Gud. Om man stannar där, möter man endast den Gud man minns, den Gud som beskrivs av de ord man har förstått. Men jag ser det snarare så att vårt psyke är en bro, en brygga till en andlig, himmelsk och verkligt existerande värld där Han verkligen tronar, oberoende av våra psykologiska mentala funktioner. Om en person låter sig ledas av Ordet och överlämnar sitt psyke till dess innebörd, fungerar de som en väg till en gudomlig verklighet. Det är en djupare nivå, en mycket längre destination med Skriften som hjälpmedel.
Det är denna andliga verklighet och värld som jag tror psalm 91 refererar till när den säger: ‘Den som sitter under den Högstes beskydd och vilar under den Allsmäktiges skugga’. I den hebreiska texten av psalm 91:1 används orden ‘יֹשֵׁב בְּסֵתֶר עֶלְיוֹן’ (yō-šêḇ bə-sê-ṯer ‘el-yō-wn), vilket översätts bokstavligen till ‘Han som bor i det Mest Högstes hemlighet’ och ‘בְּצֵל שַׁדַּי’ (bə-ṣêl day), som översätts till ‘skall vila i den Allsmäktiges skugga’. Detta betonar tanken på att vistas eller bo där, istället för att bara vara medveten om möjligheten att vistas där eller ha en poetisk föreställning om att bo där.
Översättningar som King James Bible och Berean Standard Bible stödjer denna tolkning med formuleringar som "He that dwelleth in the secret place of the most High shall abide under the shadow of the Almighty" och "He who dwells in the shelter of the Most High will abide in the shadow of the Almighty". Dessa översättningar beskriver en "secret place", en plats där vi faktiskt kan vistas i, vilket överensstämmer med min uppfattning av psalmen som en beskrivning av en verklig andlig plats och vistelse i Guds närvaro, snarare än enbart en abstrakt och bildlig framställning av Hans närvaro. Och jag har funnit vägen till denna "secret place" genom Skriftens ord och levande meditation som överlämnar mig till Andens ledning dit. Jag har också upptäckt att det är på denna plats jag bor, och kan därmed jag återvända dit.
Bön, meditation och levande meditation
Vanlig bön baserad på ord jag uttalar till Gud hjälper mig att uttrycka många känslor, att be om Hans nåd enligt Hans vilja (Filippierbrevet 4:6, Markus 11:24, Romarbrevet 8:26). Meditation hjälper mig att lyssna på Hans ord, men levande meditation låter mig uppleva Honom och höra Honom tala till mig på ett levande sätt (Genesis 24:63, Josua 1:8, Psaltaren 1:2).
Var fann jag min styrka under denna svåra period? På den plats som finns under Hans skugga, gråtandes vid Hans fötter intill Hans tron. Där tvättade jag Hans fötter med mina tårar, jag kurade ihop mig och Han lade sin mantel över mig och jag somnade. Jag såg i Hans ansikte alla Hans löften uppfyllas och kunde sjunga till Honom alla mina sånger om kärlek och trohet. Jag kunde älska min Gud och uppleva Hans faktiska kärlek så att jag grät av lycka och glädje, och var förbluffad över Hans barmhärtighet. En dag lät min Herre Jesus Hans eget blod falla på min panna, när jag lyfte blicken såg jag Honom hänga på korset, hånad, föraktad och döende. Min Kung blödde inför mig. Lukas ord hade fört mig dit (Lukas 23:33-34, 38, 44-46). Nu var Hans blod på min panna, det rann ner över min näsa och jag grät som få gånger tidigare. Hans vackra, dyrbara blod; jag spred det med mina händer till ett kors över mitt ansikte och grät av sorg och lycka. Jag tänkte att när Han sedan återuppstår kan jag känna trygghet och lyckan över att mitt ansikte är märkt med Hans blod, min Herres dyrbara blod. Jag bad till Honom att märka alla mina nära och kära och vänner med Hans dyrbara blod.
Bönen tog slut och mitt hjärta var frimodigt. Jag har varit hos den Högste och sett min Guds kärlek, jag är märkt med Hans blod. Avfällingar och smädera, offer och sårade; jag är nu redo att fortsätta min kallelse, ta emot smädarnas attacker och trösta de drabbade. Prisad vare min Herre i höjden som ger mig kraft (Romarbrevet 12:2, 2 Korintierbrevet 3:18).
Avslutande ord
Med dessa reflektioner och bibliska insikter vill jag uppmuntra dig som läsare att ta ett steg tillbaka och överväga hur dessa tankar kan tillämpas i ditt eget liv. Bönens kraft, mötet med Guds närvaro och transformationen genom Jesu korsfästelse är inte bara abstrakta koncept, utan djupt personliga upplevelser som erbjuder tröst, vägledning och förnyelse. Jag uppmuntrar dig att utforska din egen bönsvandring, att öppna ditt hjärta för Guds ord och att låta dig transformeras av mötet med Jesus. Jag hoppas att denna text kan vara en källa till inspiration och en vägledning för att djupare förstå Guds kärlek och närvaro i ditt liv.