1. En tillåten ed är en del av religiös dyrkan, där personen som svär i sanning, rättfärdighet och omdöme, allvarligt kallar Gud till sitt vittne om vad han svär,1 och att döma honom enligt dess sanning eller falskhet.2

1 2 Mos 20:7; 5 Mos 10:20; Jer 4:2;

2 2 Krön 6:22, 23

2. Guds namn är det enda människor bör svära vid; och i detta ska det brukas med all helig fruktan och vördnad; för, att svära tomt eller förhastat vid detta ärorika och fruktansvärda namn, eller att alls svära vid någonting annat, är syndigt, och avskyvärt;3 men när det gäller någonting viktigt och betydelsefullt, för att bekräfta sanningen och få slut på all strid, är en ed berättigad enligt Guds Ord;4 så bör en lovlig ed, förelagd av en lovlig myndighet i sådana frågor, avläggas.5

3 Matt 5:34,37; Jak 5:12;

4 Hebr 6:16; 2 Kor 1:23;

5 Neh 13:25

3. Den som avlägger en ed som Guds Ord beviljat, bör tillbörligen överväga vikten av en så allvarlig handling, och att under denna inte hävda någonting annat än vad han vet är sanningen; för Herren blir uppretad av förhastade, falska och tomma eder och detta land sörjer på grund av dem.6

6 3 Mos 19:12; Jer 23:10

4. En ed ska avläggas med ordens enkla och vanliga betydelse, utan dubbeltydighet eller tysta reservationer.7

7 Ps 24:4

5. Ett löfte ska inte avläggas till någon skapad varelse utan endast till Gud, och ska avläggas och utföras med all religiös omsorg och trofasthet;8 men påviska klosterlöften om att förbli ogift,9 självvald fattigdom,10 och regellydnad, är så långt ifrån att vara grader av högre fullkomlighet, att de är vidskepliga och syndiga snaror, som ingen kristen får trassla in sig i.11

8 Ps 76:11; 1 Mos 28:20-22;

9 1 Kor 7:2,9;

10 Ef 4:28;

11 Matt 19:1